Ett hej från sjukstugan – att våga satsa på sin dröm

Nu tror jag minsann att jag och Ellie ligger i varsin soffa och snörvlar! Men solen skiner utanför och jag har glass i frysen så för min del är allt okej ändå. Men trots att febern knackar på dörren, näsan inte vill sluta rinna och halsen bultar i takt med andetagen sitter jag ändå med mailboxen öppen. För som egenföretagare finns inget som heter sjukdagar.

Ändå är det värt det. Att drömma om att kunna försörja sig på sin passion och faktiskt våga satsa på det. För min del spelar det i sammanhanget mindre roll att jag äter ganska mycket havregrynsgröt och bor i en sliten lägenhet i ett industriområde – det är värt det. Jag har ingen säker inkomst, inga siffror som jag kan lita på sätts in på mitt bankkonto varje månad. Men jag har varje morgon, varje dag på ett nytt sätt. Ena dagen skriver jag på tidning, andra nätverkar jag med unga entreprenörer och tredje skapar jag episka shower med Ellie.

Just nu satsar vi på en riktig festivalsommar. För vad är bättre än en magisk eldshow på en magisk skogsfestival? Så näst på tur (efter en rejäl portion glass) är minsann att övertyga Sveriges alla festivaler att boka just oss.

♥ Linda

Favilla i Södertälje

Oh, en sån hektiskt dag. Tre koppar choklad senare är jag redo att blogga lite. Idag har vi besökt Wendela Hebbegymnasiets preparandklass för workshops och show. I fyra grupper har jag och vikare Fredrik Holmström blandat dansimprovisation med poikurs – ett riktigt lyckat koncept. Vi avslutade med en show för alla nyfikna gymnasieelever. Vi var på plats som en del av en temavecka om normer för att visa på alternativa uttryckssätt och yrken. Eleverna var superduktiga, en stor eloge till dem för att de vågade testa (och lyckades med en hel del kluriga tricks) en lyckad dag helt enkelt ❤

20130220-171357.jpg

Om dans

Namnlöst-4

Jag vill skriva om dans. Om virvlande, vinande vinddrag. Om vackert. Nästa vecka ska jag tillsammans med Favillas vikarie Fredrik Holmström upp till Södertälje för att hålla workshops och show för en klass gymnasieelever. Vi ska dansa och snurra tillsammans. Och jag vill förtvivlat gärna ge dem en lustfylld upplevelse utan rädsla. Inget bedömande, inget rätt, inget fel. Såhär tycker jag:

Dans är inte: självkritiska blickar i en spegelvägg, muskler som slits så hårt att de går sönder, ett rörelsemönster att vara fast i, tafsande på en klubb, snyggast kläder, perfekt, förbestämt, utdömande, elitistiskt, bara till för vissa, att inte vara tillräcklig, att inte vara stark nog, ömmande kropp, bättre nästa gång, tröttande och pinsamt.

Dans är: gudomligt, fritt, rörande, lekfullt, obestämt, vad det vill vara, improviserat, från hjärtat, för kroppen, med kroppen, styrka, balans, delaktighet, uttryck, skönhet, fulhet, skratt, eget, tillsammans, byggande, växande och ursprungligt.

♥ Linda

Vidare om konstens värde

Mitt blogginlägg om vad vi tar betalt för lockade till mycket diskussion bland kollegor på facebook. Bland kommentarerna sades bland annat:

”Man är värdig vad man anser sig vara!”
”Har man jobbat hårt och på kvalitet ska man våga ta betalt för det utan att skämmas.”
”Marknadsföring är tydligen då lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi gigar.” DET är den springande punkten. Att synas är inte marknadsföring – det är vårt jobb.”
”Vi kan begära det pris vi gör (som nästan alltid är alldeles för lågt!) för att vi levererar en unik produkt som inte lätt går att ersätta med någon annan.”

Och mitt i denna debatt om hur man prissätter upplevelser (för det är en debatt utan färdiga svar, vi har ingen rekommenderad månadslön) dyker den här artikeln upp. Den heter ”Ekonomisk forskning visar att kulturen är värd mer än det vi betalar” och är publicerad på Göteborgs Universitets hemsida.

I den förklarar John Armbrecht som är forskare vid företagsekonomiska institutionen varför kultur är värd mer än det vi betalar för den.

Med värde menar John Armbrecht att om man betalar 100 kronor för en entrébiljett, men egentligen hade varit beredd att betala 300 kronor, så är värdet av besöket just 300 och inte 100 kronor.

Han menar vidare att kultur också har ett värde genom att vara tillgänglig för kommande generationer. Och att man måste ställa sig frågan ”vad ger pengarna som går till kulturen?”

Njutning? Känslostormar? En djup beröring? Kanske skulle artister prissätta sina gig först efter utförandet? God natt

Vad vi tar betalt för

Ganska ofta som eldartist – eller som artist över huvud taget så får man frågan ”va? x TUSEN för ett gig? Ni måste ha den sjukaste timlönen!”. Lika ofta får man höra från företag att ”Men vi tänkte oss mer att ni kanske kan dansa gratis hos oss för ni får ju massa MARKNADSFÖRING”. Marknadsföring är tydligen då lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi gigar.

Missförstå mig rätt. Ibland är det befogat med tjänstebyte. Ibland funkar det att ”vi gör detta och ni gör detta och vi båda är nöjda” men allt som oftast så är det faktiskt en förlustaffär för oss.

Detta beror på att i vårt pris ingår väldigt mycket mer än de 15 minuter som vi showar på. I vårt pris ingår bland annat: många, många timmar av övande – danslektioner, eldjam, teaterlektioner och sceniska produktioner som vi har gjort ideellt. Det ingår också mycket brännsår, många säkerhetsföreläsningar och workshops som vi har gått igenom. En annan sak som är inkluderat är de timmar som showdesign och koreografi tar. Vi har valt att jobba på ett sätt som gör att varje kund får en unik show och det tar tid. Utöver detta har vi dessutom marknadsföring, administration, materialkostnader (bensin, lampolja, veke), säkerhetsrisken (höga försäkringskostnader) och scenkläder samt smink.

Allt detta ska alltså få plats i kostnaden för en show. Räkna sedan bort skatten och kvar finns i princip inget överskott, alltsomoftast faktiskt ett underskott.

Så när ni funderar på hur hög timlön vi har så kan jag garantera att den är mycket lägre än er även om vi tar 7 ooo plus moms för 15 minuter på scen.

Sen angående marknadsföringen. Det är bra att synas och höras – speciellt som nyetablerad. Det är en tunn linje mellan strategi och dumdristighet. Men generellt sett hade jag velat be er – innan ni frågar oss, är det något som ni själva skulle kunna tänka er att göra? Skulle ni kunna tänka er att måla väggar, tvätta fönster, klippa hår, baka bullar, betala räkningar eller skrivit reklamtext ett tiotal timmar för att det är bra marknadsföring?

Om inte… Varför ska vi göra det?

Detta inlägg är inte riktat mot några av de företag som vi har mer eller mindre ”ideella” överenskommelser med utan är snarare ett uttryck för en generell frustration som jag vet att jag och flera av mina kollegor känner.

Man kan inte värdera upplevelser på samma sätt som prylar. Man kan inte värdera artisters arbetsinsats efter de få minuter de spenderar på scenen.

Eller – vad tycker ni?

 

Full fart i bröllopsvärlden

Ingen äter vårt godis 🙁 men våra flyers och visitkort håller på att ta slut 🙂
Bröllopsmässan erbjuder mycket. Fint folk, spännande företag och till och med champagne. Men ibland måste man ta en paus med en kopp kaffe.

20130202-154754.jpg

Nu börjar det

– Ellie, var är spikarna?
– I min bh. Kan du räcka mig gardinerna?

Montern på mässan var aningen större än vi trodde så nu är halva mitt vardagsrum uppsatt i den. Det känns bra. Vi kan också glatt meddela att vår film är klar – men ska inte riktigt släppas än ^^

Nu gör jag mig redo för en dag fylld av bröllop, marknadsföring och visitkort. Det här med att ha eldgrupp visade sig vara ganska mycket mer än att bara elda. Men kul är det!

Här får ni en liten smygtitt på vår monter. Fler bilder hängandes i snöre ska upp. Längst upp på tyget kommer det att stå ”eldshow” och vi ska släta ut alla bilder med fler knappnålar (de tog slut igår). Och så en dator med film och bilder.

eldmonter

Lokalkändisar ^^

Idag har vi fått massa fin plats i tidningen. Det är kul – för man står där i sin kammare och övar. Bränner sig gång på gång. Gör taskiga innergårdsgig. Blir bättre och bättre för var dag. Och så en dag – så börjar man tro att man kan, känna att ”det här går, det här är roligt” och då är det dags att berätta för världen. Bjuda in er. Jag och Ellie har en brinnande passion som vi vill ge er. Läs och njut.

Här hittar du artikeln i Sydsvenskan
Här kan du läsa om oss i City, sidan 27

CityU130201

Vår film börjar sakta ta form

Idag har vi blivit intervjuade. Vi eldade i full storm på en innergård mitt i Lund inför en härdad fotograf. Sen svarade vi på en massa frågor. Fint men lite märkligt (speciellt för mig som annars brukar vara den som ställer frågorna, när jag jobbar som journalist vill säga). Allting skrevs ihop till en alldeles utmärkt lovande text som i morgon publiceras i två Lundatidningar, Sydsvenskan och City.

Vårt råmaterial är på väg att bli film. Imorgon ska jag titta förbi Celeste och vara moraliskt/estetiskt stöd under den sista delen av klippningen. Det var, som skrivet i tidigare inlägg, en ganska kaosig inspelning så vi får se hur det blir med den saken. Men det finns potential. Vi tänkte också hinna svänga förbi Simon och hämta resten av bilderna som han tog i söndags, under vår snöiga photoshoot – spännande!

Full fart i Favilla-land alltså. Imorgon är det också dags för att pimpa vår lilla monter inför bröllopsmässan. Tjoho!