Jag har ett minne. En mörk scen, en gråtande kvinna. En man som lämnar. En publik i andakt. Jag är kanske tolv-tretton år gammal, förstår inte vad de sjunger om men sitter helt uppslukad på en röd stol bredvid min mamma. Min pappa sitter på andra sidan, han har precis behandlats för cancer – ingen trodde att han skulle orka vara uppe så här nära operationen men han sitter alldeles intill mig. Operan heter Miss Saigon och handlar om vietnamkriget.
Det ögonblicket är fastetsat i mitt minne. Betyder mer för mig än min iphone, mina kläder, min lägenhet. Jag kommer ihåg hur det känns – hur det luktar i salongen, hur glad jag är över att min pappa är med, hur vackert skådespelarna sjunger att vi sitter mitt i ett krig på Operan i Malmö.
Faktiskt har jag många sådana minnen. Konserter, operor, dansföreställningar, teaterföreställningar, performances… få har lämnat mig oberörd. Alla har format mig. Kultur är sån – presenterar och integrerar tankar och känslor på nya sätt. Väcker hopp i en tonårsflicka, ger perspektiv, berättar.
Jag önskar att alla barn hade sådana minnen, fick uppleva stunden innan ridån går upp, applåderna efteråt. Att alla människor fick både skapa och uppleva kultur – fick uttrycka sig och lyssna på nya sätt. Därför försöker vi i Favilla vara tillgängliga för alla – uppträda på gatan, bli bokade till festivaler och kulturnätter, sänka priserna för bröllopspar utan så mycket pengar. Vara där, dela med oss.
När jag ser barn och vuxna som inspireras och berörs av det vi gör, gapande munnar, leende ögon – då vet jag att jag jobbar med helt rätt grej. När vi får mail efter uppträdanden där det står ”Jag tror inte du förstår hur mycket det betydde för våra skolbarn att ni kom, de kommer bära med sig det i resten av livet” eller ”jag fattade inte hur ni lyckades få igång pelle och kalle på er workshop – de pratar inte ens på våra vanliga lektioner” då blir jag stolt.
Och jag känner att jag i varje stund i replokalen är tacksam gentemot de artister, producenter, regissörer som har inspirerat mig. Som har fått mig att inse värdet av kultur – som har gett mig alla goda, knäppa och fina minnen.
Så Tack för att vi får inspireras och inspirera!
Malmö opera där Miss Saigon spelades 2002-2003 och sätts upp på nytt i höst. På denna scen har jag både uppträtt och sett så mycket bra. Fina minnen.
Och så har vi vart och gjort fler bröllopsgig. Bland annat ett utanför den helt fantastiska Malmökyrkan ni ser på bilden. Dock var vi tvungna att rensa hela gårdsplanen från stora stenar innan vi kunde börja. Ett arbete som passade mycket bra som uppvärmning för överkroppen. Efter bröllopet avnjöt vi ett glas vin som det fantastiskt vackra brudparet serverade oss (folk är så otroligt snygga på sina bröllop) och jag baddade min brännskada. Vi är jätteförsiktiga men ibland blåser vinden åt fel håll och då kan det bli några brännblåsor här och där. Ingen större skada skedd dock.
