Sagan om en lerig filminspelning

bild(8)Vi skulle spela in film. Igår skulle vi spela in film, i iskylan och mörkret med en kamera som laddade ur sig ideligen och ett minneskort som praktiskt taget blev fullt innan vi hann börja spela in. Så vi gav upp. Tog våra fyra tomma chokladbollslådor och termosen med kallt kaffe och begav oss hem. Jag somnade på soffan med tanken att ”vi kommer aldrig få en film gjord, aldrig” och när min pojkvän ilsket väckte mig och påpekade att jag borde tvätta bort scenmålningen och gå och lägga mig så var det med tungt hjärta som jag skrapade bort den röda färgen ur ansiktet. Jag visste att några timmar senare skulle den på igen, lika precist.

Några kilometer bort i grannstaden rökte Ellie absurt många kvällscigaretter och suckade åt vårt öde. Vår eminenta filmare Celeste satt i sin lägenhet och försökte damma av ett gammalt redigeringsprogram. Morgondagen såg mörk ut.

Men när vi alla tre lyckats få i oss kaffe i morse så började hoppets låga att att glöda igen. Och några timmar senare, några chokladbollar senare, några brännblåsor senare, några svordomar över kameran senare, ytterligare några koppar kaffe senare, några felsteg i lerpölar senare, några applåder från förbipasserande senare så hade vi äntligen ordentligt med råmaterial!

Jag och Ellie firade genom att överlåta all klippning till Celeste (vi är evigt tacksamma) och sedan gå och äta absurt många bitar sushi. Absurt. Jag rullade hem.

Nu är veckans stora orosmoment avklarat och vi kanske får en liten film och om bara flyersen blir tryckta, bilderna blir utskrivna och hemsidan blir klar är vi alldeles redo för helgens mässa.
Om vi är en aning stressade? Nej då, inte alls! (obs, ironi)

På bilden: syns vår filmgudinna Celeste som precis har tappat sin kontaktlins på marken. Obs: notera regnet, gråheten och den allmänna misären.

Linda